Nä men nu jävlar !!!
Jag vill liksom skrika högt när jag kommer in i en affär "det är inte till mig, jag letar kläder till en kompis" ftersom det känns så jävla pinsamt. Tex när jag var in på Inter Sport igår. Där finns ju definitivt inga kläder för mig. Mycket riktigt, personalen glodde som om jag var pestsmittad (upfattade jag det) och jag prata lite högt för mig själv "jaha, undra om det finns nå fina BARN-badkläder här".
I varenda spegel såg jag ett groteskt monster. En vidrig, ful, äcklig, fet skräcködla. Liksom hallå, vad har jag gjort med mig själv ?? Skäms över att visa mig över huvudtaget. Vill liksom skona människor från mitt utseénde.
Jag är INTE ute efter glada hejjarop om att "jag visst är fin"eller "du är så vacker som du är" bla bla bla...
Det här är MINA KÄNSLOR OCH TANKAR OM MIG SJÄLV !! Även om komplimanger är värmande så är et inte det jag behöver eller är ute efter, för vad det gäller mitt utséende är det liksom kört just nu. Spelar ingen roll vad folk säger eller tycker, för JAG VET hur jag ser ut och det är vidrigt.
Jag träffade en tjej igår, som troligen ska börja jobba hos mig. Så jävla vacker. Och jag lovar, hon vägde inte ett gram över 45-50 kg. Så liten och nätt..så himla perfekt och proportionelig. Jag som väger det dubbla typ...sinnessjukt. Tyvärr (*S*) var hon ödmjuk, snäll, trevlig och allt annat bra, annars hade jag hatat henne :)
Och vad tror ni föresten jag gjorde efter mötet med henne ???? Jo, käka värsta kinabuffén. Fatta hur jävla sjuk i hövvet man är. Matte som INTE går ihop, om man inte är ett stört psyko !!
Så NU ÄR'E JÄVLAR för miljonte gången ! Nu är det nog ! Idag är första dagen på mitt nya liv ! Jag står inte ut med mig själv ! Jag vill bara spyyyyy !!! Kan jag gå ner 15-20 kg så skulle det göra sån otrolig skillnad. Skulle fortfarande inte va smal, men heller inte extremfet. Egentligen skulle jag behöva gå ner minst 30 kg typ, men liksom det känns så sjukt långt bort, så jag skulle va "nöjd" med typ 15. Undra hur många ggr jag skrivit detta egentligen. Men NU ÄR'E ALLVAR !
Så idag är återigen DAG 1... wish me luck !
Dream on...dream on...dream on...
Ja jag vet hur det, för jag sitter ju i samma sitts som du vet.
Nu kör vi!!
Pööss å Kram
Detta är dag 1 och den här gången går det BRA!
I wish you luck!
Det är frustrerande och upptar all ens kraft och det spelar som du säger ingen roll om andra säger bra och fina saker.
Jag genomgår en cancerbehandling själv och ser helt galen ut. Och nu hör jag hur alla tänker att jag borde vara glad som lever, jooo, det är jag men fortfarande har jag rättigheten att inte känna igen mig själv och vara ledsen över det.
Man bär runt på sig själv och sina tankar och ingen kan egentligen hjälpa en.
Men detta fixar du. Och detta fixar jag.
I sommar mår vi bättre. :)
/Stina
Nu tänker jag vara lite rak på sak och hoppas att du verkligen inte tar illa upp, månar bara om dig och vill dig väl. Har följt dig i bloggen i över ett år och det finns en sak som jag känner igen så.
Det spelar ingen roll hur många ggr du börjar om o säger nu jävlar, för det finns saker som gör att du äter som du gör. Det handlar inte bara om dålig karakät. Mitt råd är att du först o främst tar kontakt med en terapeut eller dyl för att få ordning på tankebanorna, därefter kan du sen i små steg ta tag i det här med vikten.
Kram o glöm inte att du är fin som person, även du själv verkar ha glömt det.
Gumman. Fan va jag känner igen mig! Det är så fruktansvärt jobbigt att känna så och man vill bara krypa ner under en sten eller nåt.
Men börja nu inte med nån tokdiet och bara käka sallad. För det håller du inte i längden. Ta små steg och byt ut lite i taget. Testa lchf. Det tror jag skulle passa dig bäst. Så får du äta dina älgstekar med fettiga såser. Bara du skiter i potatisen, ja inte bokstavligt talat då. Det kan bli lite otrevligt.
Det viktigaste är som sagt att du inte rusar iväg och tokbantar i 3-4 dagar och sen faller tillbaka igen. Då blir det bara ytterligare ett misslyckande som du får ångest på. Det hela handlar om att hitta en metod som funkar för just dig.
Massa pepp och Kramar!
Svar på kommentaren: En annan Maria. (Heter också Maria btw hehe) men ivilketfall som helst. Ja! jag håller fullständigt med dig, att det är det du behöver Maria! (du som har den här bloggen) jag kör samma för dig, börjar alltid att banta på måndagar och kör samma bantarstuk som du utan att lyckas. Så har jag gjort de senaste fem åren. och det är först nu jag verkligen förstår att jag har en ätstörning. jag har liksom erkänt det för mig själv nu att det är tankarna i mitt huvud som förstör och inte bara dålig karaktär. För jag kan liksom tycka att oj nu fick jag i mig 1 gram socker, nu kan jag lika gärna äta onyttigt resten av dagen och köra stenhårt imorgon liksom istället. Att ha en ätstörning behöver ju inte vara att man väger 45 kilo, utan bara att man har en störning i sitt förhållande till mat. Vilket jag har och även känns som du har? jag har börjat insett att jag bedövar vissa känslor med mat, maten blir ersättning för något... kanske det är de för dig med? värt och fundera på iallafall....!
Förstar precis hur du kânner!
Sag bilder pa mig igar o undrar hur fan man kan tillata sig att se ut sa hâr, men de blir nya takter för mig med nu!
Lycka till!!!!
